Träning

Kontinuitet är nyckeln till framgång!

XL

“Satsa på kontinuitet – det är nyckeln!” Hur många gånger har man inte hört mer erfarna atleter säga de orden? Och varje gång jag har hört dem har jag tänkt att det är självklart, och inga konstigheter. Det är nu, knappt 2 år efter att jag började träna triathlon, som jag faktiskt förstår innebörden!

HUR SVÅRT SKA DET LIKSOM VA?

Jag är en sådan där person som blir väldigt engagerad i det jag intresserar mig för. Förr var det hästar, nu är det triathlon. Den gemensamma nämnaren i känslan när jag gjort dessa aktiviteter är en eld som liksom brinner i bröstet. Den bara finns där konstant! Den brinner mer eller mindre vilt beroende på var i vardagspusslet jag befinner mig såklart, men glöden är alltid tydlig, och ofta så bränner det till i kärnan av elden och hela jag vill bara skrika rakt ut ”JAG VILL BLI BRA!!”. Hur många gånger har jag inte sagt till coachen att han måste förstå ( alltså MÅSTE FÖRSTÅÅÅÅÅ) att jag vill bli bra! Och han svarar alltid samma sak: Kontinuitet.

Vart vill jag komma med detta?

Jo.. det är det här receptet som måste följas:

1. Stressa inte, man m-å-s-t-e ha tålamod!
2. Träna smart
3. Ha roligt

Varför detta jobbiga tålamod!?
Tyvärr återkommer detta med tålamod hela tiden. Jag avskyr det! Jag vill inte! MEN det är så sant! Jag märker NU, efter att ha kämpat mig igenom ett par års träning med relativt mycket mängd, att det NU har hänt något. Är absolut inte i toppform, har haft förkylningar, och hälsenebesvär och muskelbristningar och allt möjligt, men det är något som är annorlunda. Kroppen är liksom lite mer med på noterna än innan. Jag kan springa 7 km på lunchen och inte vara trött efteråt. Jag kan cykla några timmar distans och inte vara trött efteråt. Hm. Var det så för ett par år sedan? Nej. Det HAR hänt någonting i min kropp men jag kan inte sätta fingret på vad. Är det den stackars hundra-miljoner-gånger-avbrutna-kontinuiteten som ändå märks?

Men hur tränar man smart?
Vad är det? Jo det är att lära sig veta skillnaden mellan när det är dags att vila och när man ska följa planen. En plan är just en plan. Behöver inte vara en sanning. Jag HATAR uttrycket ”Man ångrar aldrig ett träningspass” – JO, det kan man visst göra! Man ska inte träna det där superhårda passet på schemat om det blir destruktivt för kroppen. Ibland bör man faktiskt byta ut intervallerna mot distans, eller mot en promenad eller t o m ett par timmars sömn. Och är det så att dessa situationer uppkommer väldigt ofta (varning för präktighet) – då kanske det är dags att fundera över livet. Över vad som är viktigt och vad som är möjligt. Under alla perioder i livet kanske det inte är rimligt att schemat innehåller 10 h träning varav 4 intervallpass. Eller så är det fullt rimligt att det gör det, men det är inte rimligt att fortsätta jobba 60 h i veckan (eller ens 40h), eller skjutsa barn till 5 olika aktiviteter eller att vara kassör i idrottsföreningen. Man ska inte bara träna smart, man ska vara smart. Jobbigt va?Vadå, måste det alltid vara roligt?
Man kommer heller aldrig fortsätta med något så pass lång tid så att man får flera års ackumulerad träning i kroppen om det i grunden inte är roligt! Självklart är inte alla träningspass roliga så att man skrattar. Men ni fattar vad jag menar va? Jag gnäller som sjutton på simningen. Men jag gillar faktiskt flera av simpassen, och framför allt så älskar jag TRIATHLON – så det är värt uppoffringen att göra de tråkiga simpassen. Däremot skulle jag inte alls palla hålla på med något som inte gav mig den där glöden som jag skrev om inledningsvis. Varför ska man lägga livets dyrbara timmar på något man inte brinner för? Nää… då finns det ju massa annat att göra!Sen då?
Jo, men sen… När man varit smart ett tag… man har haft tålamod så sjukt olidligt länge, och man har haft rätt kul under tiden… DÅ kommer det en dag när man tar på sig löparskorna, knyter skosnörena, knäpper på pulsbandet och börjar springa. Och så märker man att pulsen är låg, sinnet är lyckligt, benen pigga och man springer med känslan av att ha extra svikt i skosulorna. Ingenting är förändrat men samtidigt allt! Och insikten att det är såhär det känns att bli belönad för att man har tränat med kontinuitet i många månader. Då är det värt det!

Maria Finnved

Triatlet